2008 blev Barack Hussein Obama II vald till USA:s fyrtiofjärde president. En viktig del av framgången i valet var de unga väljarna, alltså de i åldern 29 år och yngre. Dessa användare nådde han i stor utsträckning genom att använda sig av sociala medier.
Om Obamas stab vill upprepa bedriften har de dock ett idogt arbete framför sig. De sociala medierna har växt kraftigt. Facebooks användarantal har åttafaldigats sedan 2008, Twitter har gått från att ha åtta anställda till att ha 400, Foursquare fanns inte 2008, och det året laddades 13 timmar video upp på YouTube varje minut. Idag laddas 48 timmar video upp på sajten varje minut, och efter händelserna i arabvärlden under våren 2011 kan sajtens betydelse för världspolitiken knappast överskattas.
Obama var inte den förste politikern att använda sociala medier, och han var antagligen inte heller den första att nå framgångar genom dem. Carl Bildt har exempelvis bloggat och twittrat länge. Men genom att använda sociala medier lyckades Obama mobilisera väljare, och valarbetare, i en utsträckning som inte skådats tidigare.
Just mobiliseringen av valarbetare hade kanske en mer betydelsefull effekt än den vanliga politiska kommunikationen. Många väljare uppskattar att få diskutera politiska frågor, framför allt i ett land som USA där skillnaderna mellan de två dominerande partierna är ganska liten och där de uppgifter om motståndaren som förekommer i valkampanjer många gånger är på gränsen till förtal.
Visst kan politisk kommunikation ske i de sociala medierna, det räcker nästan med att följa tre politiskt intresserade personer på Twitter för att ofta hamna mitt i diskussioner om allt möjligt. Men de sociala medierna är oftast ett komplement till traditionella former av kommunikation. Att vara aktiv på Fejan, Twitter, Google + och gärna ha egna kanaler på YouTube och Vimeo är viktigt, men det är nog inte där som den avgörande striden kommer att stå.